Asakusa templet
Den dagen kommer jag så väl ihåg, kanske för att den inte alls började bra och jag började gråta i Tokyos tunnelbana för jag inte kunde hitta mötesplatsen. I mitt huvud trodde jag att Asakusa Templet låg lite intill en skog men när jag kommit fram med tåget så var jag i en helt ny stadsdel av Tokyo. Först åkte jag åt fel håll och hamnade helt fel och fick åka tillbaka. Sedan åkte jag åt rätt håll men när jag hoppade av tåget och gick upp för tapporna så visste jag verkligen inte vart jag var någonstans. Jag såg jag skyskrapor, fler filiga vägar och många människor. Jag tog upp kartan och försökte se efter vart jag var, men i den stunden fattade jag ingenting av den. Jag hade alltså hoppat av för tidigt och skulle egentligen utgått från en annan tågstation och där ifrån kunna gå till mötesplatsen.
 
 
Mötespplatsen låg nära ’’Den Gyllene Bajskorven’’ eller på engelska som den kallas för ''The Golden Poo.''Klockan tickade och jag började bli sen. Jag gick tillbaka till stationen och frågade en japansk man som jobbade där och han försökte att förklara på engelska för mig. Men jag förstod inget av det han sa med sin brytning på japanska. När jag sedan gick upp för trapporna för andra gången så glömde jag bort allt han sa så jag satte mig på trappan och kollade ner på kartan samtidigt då några tårar rullade ner för kinden.
 
Tillsist så ringde Ludvig och han förklarade vägen för mig så jag äntligen hittade! När jag var framme så väntade vi in två personer som också hade svårt för att hitta till mötesplatsen. Så det kändes bättre att jag inte var den sista som jag trodde, haha. Bea ville också följa med oss till templet och eftersom hon inte var med i ''gruppen'' i skolan för aktiviteter så kom hon senare så vi mötte upp henne.
 
 
ISI Japanese Language School
(Alla mina språkreseinlägg kommer att flyttas till denna blogg under kategorin 2011 Japan - Språkresa)
 
Dagen efter min ankomst var det dags att åka till skolan. JAG VAR JÄTTENERVÖS. Jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle klara av tåget, eller ens hitta till skolan, i skolan, eller ens i Tokyo. Jag ska ju klara mig på egen hand i Tokyo nu. Kazue-san var snäll och följde med mig första dagen till skolan. Först gick vi cirka tjugo minuter till stationen och det var då rusningstrafik mina vänner. Det var väldigt rörigt med alla människor som korsade varandra hit dit, men jag gillade det ändå, det är ju Tokyo! Vi gick till en disk och köpte ett tågkort till mig som kostade lite mer än 1000kr. Ett Pasmokort som håller i en månad. 
 
 
Det här var kartan jag fick och den ser kanske väldigt rörig ut men när man väl lärt sig stationerna så är den väldigt bra. Det finns ju även kartor uppsatta på väggarna på stationerna på engelska så det går ändå ganska bra att ta sig fram utan några större problem. Men jag gjorde mina missar i början. Efter två byten av tåg så var vi sedan framme i Takadanobaba, stadsdelen där min skola låg. Nervositeten började kravla upp sig i mig ännu mer men jag kände mig så lycklig. Vi gick fram till en stor stor skylt med en karta över Takadanobaba och då kom det fram en läskig gammal gubbe och började prata med oss, men Kazue-san ignorerade honom. Efter att vi tittat ut var vi skulle gå frågade jag henne om hon kände mannen men det gjorde hon inte. Hon sa att jag skulle akta mig för sådana typer.
 
Beatrice vid skolans reception
 
Klockan tickade snabbt iväg och jag var helt plötsligt tjugo minuter försenad. Det var på stationen när vi skulle köpa mitt tågkort som det tog lång tid. Kazue-san lämnade av mig i skolan och där stod jag ensam fortfarande nervös och halvt panikslagen eftersom jag var sen! Jag stod och rotade ur min väska på jakt efter ett papper där det stod vilken sal jag skulle vara i. Jag frågade till sist en lärare på skolan om han visste vart jag skulle vara. När jag kom in i klassrummet var det nästan fullt med språkstudenter. Man fick sitta i en kö för att göra ett språktest framför en lärare i japanska för att se vilken nivå man ska bli placerad i. Kön började givetvis längst bak och längst in i klassrummet. När jag väl satt mig där så började kön bli mindre och mindre och flera gick ut från klassrummet. Jag fick då ögonkontakt med Ludvig så jag gick och satte mig där istället. Vi började prata om allt möjligt fram tills vi skulle göra språktestet. Jag gjorde testet och hamnade i nybörjargruppen och Beatrice vart placerad i en skola som låg brevid ISI och Ludvig hamnade på samma skola som mig fast i en avancerad grupp. 
 
 
Efter att första skoldagen var avklarad med språktestet så gick Beatrice, Ludvig och jag runt i Tokyo. Allting var så nytt och intressant. Värmen låg som ett täcke över oss och likaså den tunga kvava luften. Kolla vad goda alla drickor ser ut! Och inte är det dyrt heller jämfört med Sverige. Liksom 8 kr för en burk?! Detta behövs verkligen nu under den japanska sommaren. 
 
 
 
 Beatrice och Ludvig. (*~▽~)
Hej Tokyo!
När vi landat i Tokyo så gick vi och hämtade våra väskor. Min väska var så fruktansvärt tung! Röd som en tomat som man blir när man ska ta i förgäves lyckades jag lyfta upp den tillsist. Det första jag gjorde var att packa upp mitt smink på flygplatsen. (- – ; ) Vi gick ut från bagagehämtningen och möttes av våra taxichaufförer. Det var ganska många chaufförer som stod där med namnskyltar så det var lite svårt att hitta sin egen. Jag och Bea kramades innan vi skildes av. Min chaufför var jättetrevlig och hjälpsam. Han började prata på japanska med mig direkt och jag stod där som ett frånvarande frågetecken och log. Jag förstod ytterst några få ord men inte tillräckligt för att förstå helheten. 

När jag väl kom ut möttes jag av solen och den extremt varma luften. Jag visste att det var varmt i Japan under somrarna men inte såååå varmt. Pappa sa till mig när jag kom hem, att det hade varit en av Japans varmaste sommar på länge och att det var många äldre personer som avlidit på grund av hettan.
 
 
Tiden kändes extra långsam i bilen men det gick ändå snabbt, för helst plötsligt var jag framme i Edogawa. Jag var så förväntasfull och nervositeten steg i kroppen. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga till värdfamiljen. Hur skulle jag hälsa? Många tankar snurrade runt i huvudet och jag var både lycklig, spänd, nervös och rädd. 'Tänk att jag ska bo här i en månad' tänkte jag. Jag kollade ut genom fönstret i taxibilen, upp mot de höga skyskraporna, alla japaner som strosade längs gatan, alla skyltar på japanska. Allt detta som jag sett på bilder hade jag nu framför mig. 

Chauffören tog min väska och vi började gå mot värdfamiljens lägenhet. Min värdfamilj bodde i en lägenhet på sjätte våningen i en superfin byggnad. Vi klev in i hallen i byggnaden som nästan såg ut som en hotellreception med en stor disk, soffor och bord. Det fanns även vendingmaskiner där man kunde köpa läskedrycker, juice och vatten. 
 
 
Jag fick syn på min värdmamma som kikade ut från dörren och log. Efter att chauffören tackat och lämnat mig hos henne så presenterade jag mig på japanska precis så som Bea lärt mig precis innan. Även fast jag visste hur man presentera sig var jag tvungen att vara säker. Jag vill ju göra ett bra intryck. (*~▽~)
 
Min värdmamma presenterade sig och bad mig tilltala henne som Kazue-san. Hon hjälpte mig att bära in min tunga väska till hallen. Hon visade mig vilka tofflor jag skulle använda och sedan visade hon mig in till mitt rum. Vi gick runt i lägenheten som var hur mysig som helst och pratade. Lägenheten svar så fräsch och allting såg nytt ut. Dom hade en stor balkong och utsikt över Tokyo skyline. Det kändes surrealistiskt att stå där under nattetid och blicka ut över Tokyo, som en scen tagen ur en anime.