Tokyo Disneyland

Denna dag stod Disneyland på schemat. Så himla roligt!! Vi skulle samlas klockan tio denna morgon och vi hade av skolan fått en karta som visade hur vi skulle ta oss till Disneyland på ett smidigt sätt. Till min förvåning upptäckte jag att jag skulla åka med den fruktade Shinjuku stationen. Inget fel med stationen, men jag har trauma från alla gånger jag åkt fel därifrån. Det är så otroligt stort och det är väldigt förvirrande vid rusningstrafik. Iallafall om man ska åka första gången. Men gissa vad? Jag klara det! ^_^

 
 
Jag tog mig genom den stationen och då var jag framme i en ännu större.. Själva Tokyo central stationen. Jag tror jag aldrig sett någon så stor inomhusanläggning som den stationen. Stort som ett flygplansgarage. Jag och Ludvig skulle mötas vid en kiosk inne i stationen. Jag trodde att det bara fanns en kiosk. När jag hade gått hur långt som helst genom alla långa tunnlar fick jag ett meddelande av honom om kiosken. Jag var vid fel kiosk och fick gå tillbaka hela vägen. Klockan var runt tio och tåget skulle strax gå. Sista biten fick jag springa för att vara säker på att hinna med. När jag väl kom fram till perrongen och stod utanför tåget så skickade jag ett sms till Ludvig och sa att jag stod vid samma kiosk. Han svarade då att han med stod vid en kiosk med samma namn.  
 
 
 
Tåget vi skulle med gick inte regelbundet så om vi missade den här skulle vi vara tvungna att vänta ett bra tag på nästa.  Precis innan tåget började göra sig ordning för avfart så skickade Ludvig ett nytt meddelande. Han skrev att vi båda skulle gå fram till linjen framför tåget för att se varandra. Sagt och gjort! Vi fick äntligen syn på varandra. Så fort vi fick ögonkontakt hoppade båda in i tåget och började rulla mot Disneyland. När vi kom fram och mötte upp vår klass så visade det sig att vi ändå var trettio minuter försenade och alla hade väntat på oss. >_< 
 
 
Det var så otroligt varmt denna dag. Orken i kroppen nästan smälte bort av värmen och solens starka strålar. Verkligen alla platser i skuggan runt om i parken var upptagna. Inte ens en liten plätt hittade vi, men inte så konstigt i och med att man nästan svimmar i denna hätta.i Vi såg faktiskt en tjej som fick åka med ambulans efter att hon däckat på en bänk i värmen. Drick vatten folk! Speciellt här i Japan under somrarna, drick drick! 
 
 
 
 
 
 
En helt fulländad dag med andra ord i denna hätta. Men vi hann med att åka en bergochdalbana med temat spökhus. Det var helt klart min favorit! Kön slingrade sig långt och väntetiden gick över en timme. Men roligt var det. Vi tog en matpaus efteråt och bara satt ner, åt och drack jättemycket. Jag beställde en friterad fisk och Ludvig något vegetariskt. 
 

Asakusa templet

Den dagen kommer jag så väl ihåg, kanske för att den inte alls började bra och jag började gråta i Tokyos tunnelbana för jag inte kunde hitta mötesplatsen. I mitt huvud trodde jag att Asakusa Templet låg lite intill en skog men när jag kommit fram med tåget så var jag i en helt ny stadsdel av Tokyo. Först åkte jag åt fel håll och hamnade helt fel och fick åka tillbaka. Sedan åkte jag åt rätt håll men när jag hoppade av tåget och gick upp för tapporna så visste jag verkligen inte vart jag var någonstans. Jag såg jag skyskrapor, fler filiga vägar och många människor. Jag tog upp kartan och försökte se efter vart jag var, men i den stunden fattade jag ingenting av den. Jag hade alltså hoppat av för tidigt och skulle egentligen utgått från en annan tågstation och där ifrån kunna gå till mötesplatsen.
 
 
Mötesplatsen låg nära The Golden Poo, översatt på svenska till Den gyllna bajskorven. Sök på den så förstår ni varför den heter så, haha. Klockan tickade och jag började bli sen. Jag gick tillbaka till stationen och frågade en japansk man som jobbade där och han försökte att förklara på knaglig engelska. Men jag förstod inget av det han sa mer än några ord. När jag sedan gick upp för trapporna för andra gången så glömde jag bort allt han sa så jag satte mig på trappan och kollade ner på kartan samtidigt då några tårar rullade ner för kinden.
 
 
Till sist ringde Ludvig och han förklarade vägen för mig så jag äntligen hittade. När jag var framme så väntade vi in två personer som också hade svårt för att hitta till mötesplatsen. Det kändes faktiskt bra att veta att jag inte var den sista som alla väntade på. Bea ville också följa med oss till templet och eftersom hon inte var med i aktivitetsgruppen i skolan så kom hon lite senare.
 

Strandsatt

 
Jag och Ludvig hade varit i Shinjuku centrum en sen kväll för vi ville åka upp i en skyskrapa och kolla på utsikten. Men det var såklart stängt och klockan var runt halv ett på natten och fredagen hade just gått över till lördag. Vi tänkte helt enkelt åka hem istället. Vi bodde åt helt olika håll så han åkte med Yamanote Line och jag skulle med Shinjuku Line. Jag trodde tågen i Tokyo gick hela tiden även på nätterna, men nej det gjorde de inte. Vilken tur så hann jag med det sista tåget och det gjorde Ludvig också. 

Jag satte mig i ett hörn för att blunda en stund. Efter ett par stopp märker jag att tåget åker åt helt fel håll. Jag hoppade av vid nästa station. Det första jag gjorde var att kolla på kartan och då insåg jag att jag hade åkt utanför kartan jag fått. Hade ingen aning om vart jag var eller hur länge jag hade åkt. Klockan var ett och stationen jag precis kommit till skulle precis stänga så alla fick gå ut. Efter ett par minuter såg jag en man som jobbade på stationen så jag gick  fram och frågade honom när nästa tåg kom. Klockan 5 öppnar stationen, och då anländer första tåget till stationen. Var svaret jag fick tillbaka.
 
 
Jag blev smått ledsen och gick ut. För jag befann mig i någon stadsdel av Tokyo utan vetskap om vart. Jag var jättetrött och hungrig. Både pengarna på mobilen och batterit var nästan slut. När jag kom ut från stationen så var det bäckmörkt. Endast 2-3 gatulampor fanns det lite längra bort med svagt lyse på och resten av alla nyon skyltar var nedsläckta. Stationen var inte så stor och när man kom ut så såg det ut som vilken mörk skrämmande gränd som helst. 
Det första jag såg var runt åtta killar i min ålder mellan sexton till nitton deckade mitt på gatan, det låg spyor överallt och en av dem såg ut att ha varit med i  slagsmål. Sedan var det en polis som stod vid dem. Även uteliggare som tagit plats i ett mörkt hörn i kanten av ett höghus och sov på kartonger.
 
Jag satte mig först på kanten av stationens ingång och tog upp mobilen och sickade ett meddelande till Ludvig om hur det låg till. Det tåget han tog tömdes också efter en stund och alla var tvugna att lämna tåget. Det gjorde att han inte hann åka hem till Yokohama. Tur i oturen kunde han checka in på ett internetcafé och sova där eftersom han var i Takadanobaba. 
 
 
Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Ska jag ringa min värdfamilj? Ska jag ringa någon kompis? Ska jag försöka gå hem? Jag bestämde mig för att sätta mig någon annanstans när alla de killarna och polisen försvunnit. Ett ställe som är lite upplyst. Satte mig utanför en seveneleven på en trottoarkant. Upptäckte att det gick omkring endel kackerlackor runt omkring mig. Men det beskymrade mig inte alls just då. Då kom en Japan fram till mig och säger något på japanska men när han såg att jag inte förstod så började han försöka prata engelska. Han frågade om jag vill låna pengar till taxi. Men jag tackade nej. Jag skickade sen ett meddelande till min värdmamma och sa att de inte skulle oroa sig för jag tar första tåget hem och att det var helg så skolan drabbas inte. Hon ville att jag helst skulle ta taxi, men det ville inte jag för det var så dyrt.

Efter en stund kommer ytterliggare en japansk man fram till mig, men denna gång sätter sig bredvid mig. Iklädd i en hawaiiskjorta och baggyjeans. Han var väldigt trevlig och glad. När jag sa att jag var från Edogawa så blev han stum. Han skrattade lite över att jag satt fast som jag gjorde och hur långt jag åkt. Han hade precis slutat jobbet så han höll mig sällskap till klockan 5 då första tåget kom. Han var verkligen jättesnäll och rolig! och var kanske 25 år eller nåt. Vi pratade om allt möjligt i en blandning av englska och japanska. Tiden gick snabbt med sällskap och klockan blev till sist fem. Vi sa hejdå och jag klev in i tåget. Jag tog först rätt tåg åt rätt håll och då hamnade jag i Shinjuku station. Sedan gick jag åt rätt håll men in i fel tåg. När tåget började sakta rulla så såg jag en skylt. Skylten visade att jag skulle stått på den sidan.  Jag stod alltså på fel sida av perrongen så det var ju nästan rätt iallafall. T_T

Då var man tillbaka från början igen. Var så förbannad på den staionen just då. Klockan sju kom jag äntligen fram, sedan fick jag gå i 20-30 minuter för att komma hem. Det var jätte varmt och jag mådde inte alls bra. Jag lyckades ta mig hem iallafall och somnade direkt och vaknade halv sju på kvällen. En galen upplevelse som berikat mig. Vad har jag lärt mig? Kolla upp information om transport innan, lita på magkänslan när det kommer till främmande människor. 
Upp