tokyojune

 

Onsdagen var helt amazing. Jag kan inte beskriva känslan när jag såg dem alla, en efter en, komma upp på scenen. Inombords skakade jag och tårarna bara rann. Allting var så braaaaa och jag bara älskar älskar älskar. Lidia och jag åkte till hjärtat av Sverige för att se Manchesterbandet The 1975 live. Vi möttes upp i Norpan och åkte med SJ-tåget till huvudstaden. Turligt nog är Lidia en duktig navigerare så vi hittade snabbt till vandrarhemmet. Vi började köa två timmar innan och kön var ENORM. Det var så fuccing kallt och vi började fråga oss själva om det var värt det. Har aldrig frusit så mycket i mitt liv, under en så lång tid. Efter ett tag började insläppet och alla började springa in. Vi försökte springa med så gott vi kunde. Vi insåg efter vi väl sett hela showen att det var värt att halvt frysa ihjäl för att se dem live.

 

Gillar hela den här grejen med att vara en fattig student som åker till Stockholm med en braa vän för de sista CSN-pengarna för att se ett band vi båda älskar. Att bo på ett halvsunkigt vandrarhem i världens minsta rum och att leta efter billiga matställen. Den där resepulsen finns det en charm i.