Fjäril för frihet
Det kommer bli tråkigt att lämna landet, det känns som att jag kommit in här och faktiskt bor här nu. Resan har varit lång, väldigt lång men jag har haft så roligt hela tiden. Jag kommer att sakna siopao, siomai och bläckfisk. Men när jag kommer till Sverige ska jag fortsätta med veggie-kosten. Det känns rätt för mig. Trots att jag älskar skaldjur så himla mycket så tycker jag samtidigt det är både synd och hemskt om djuren när jag sett dem instängda i pet-flaskor här. De ligger i så lite vatten att halva kroppen är torkad, i solen med en prislapp på, i väntan på att någon ska köpa dem och äta upp dem.
Jag kommer att sakna att åka tri-cycle längs vägarna i palmdjungeln och havet. Det är så fridfullt och vackert. Jag kommer inte att sakna den här staden direkt, men däremot hur livlig den är. I min lilla hemstad i Sverige faller staden till sömns efter klockan 6 känns det som. Så tråkigt. Det jag känner att jag saknar av Sverige är säkerheten och bekvämligheten. Jag vill kunna gå ut själv när solen gått ner, jag vill kunna gå till gallerian själv och handla själv. Jag vill kunna ta upp kameran och fota i staden men det går inte, för det är för farligt.
Jag har fått mer respekt för solen också. Här borta är det bara dumhuvuden till turister som lägger sig och solar. De som bor här tittar och skrattar åt dig då. På tal om solen så har jag en kusin i Tayasan som är 14 år och går på High School. Han har sagt att kan känner sig så ful bara för att han är brunare än sin syster. Det här med att vara blek och brun är ett mycket känsligt ämne här har jag märkt. Lika känsligt som när det kommer till att prata om vikt i Sverige.
En sak jag absolut inte kommer sakna är när folk glor. Rent av stirrar. Och all dess uppmärksamhet som följer med. Däremot de nyfikna människorna som kommer fram och pratar med en, det kan vara roligt ibland. Och en sista sak jag måste nämna. Filippinska barn är så sjukt söta!