Hej Tokyo
När vi landat i Tokyo så gick vi och hämtade våra väskor. Min väska var så fruktansvärt tung! Röd som en tomat som man blir när man ska ta i förgäves lyckades jag lyfta upp den till sist. Det första jag gjorde var att packa upp mitt smink på flygplatsen. (- – ; ) Vi gick ut från bagagehämtningen och möttes av våra taxichaufförer som väntade ivrigt. Det var ganska många chaufförer som stod och viftade med namnskyltar så det var lite svårt att hitta sin egen. Jag och Bea kramades innan vi skildes av. Min chaufför var jättetrevlig och hjälpsam. Han började prata på japanska med mig direkt och jag stod där som ett frånvarande frågetecken och log. Jag förstod ytterst några få ord men inte tillräckligt för att förstå helheten.
När jag väl kom ut möttes jag av solen och den extremt varma luften. Jag visste att det var varmt i Japan under somrarna men inte såååå varmt. Pappa sa till mig när jag kom hem, att det hade varit en av Japans varmaste sommar på länge och att det var många äldre personer som avlidit på grund av hettan.
Utsikten från ytterdörren av min värdfamiljs lägenhet.
Tiden kändes extra långsam i bilen men det gick ändå snabbt. Helt plötsligt var jag framme i Edogawa. Jag var så förväntasfull och nervositeten steg i kroppen. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga till värdfamiljen. Hur skulle jag hälsa? Många tankar snurrade runt i huvudet och jag var både lycklig, spänd, nervös och rädd. Tänk att jag ska bo i Tokyo metropolis i en månad. Jag kollade ut genom fönstret i taxibilen, upp mot de höga skyskraporna, alla japaner som strosade längs gatan, alla skyltar på japanska. Allt detta som jag sett på bilder hade jag nu framför mig.
Chauffören tog min väska och vi började gå mot värdfamiljens lägenhet. Min värdfamilj bodde i en lägenhet på sjätte våningen i en superfin byggnad. Vi klev in i hallen i byggnaden som nästan såg ut som en hotellreception med en stor disk, soffor och bord. Det fanns även vendingmaskiner där man kunde köpa läskedrycker, juice och vatten. Jag fick syn på min värdmamma som kikade ut från dörren och log. Efter att chauffören tackat och lämnat mig hos henne så presenterade jag mig på japanska precis så som Bea lärt mig precis innan. Även fast jag visste hur man presentera sig var jag tvungen att vara säker. Jag vill ju göra ett bra intryck. (*~▽~)
Vardagsrummet. Den stora gosedjuret är Tiger från Nalle Phu som Shou-kun fick av mig.
Min värdmamma presenterade sig och bad mig tilltala henne som Kazue-san. Hon hjälpte mig att bära in min väska till hallen. Hon visade mig vilka tofflor jag skulle använda och sedan visade hon mig in till mitt rum. Vi gick runt i lägenheten som var hur mysig som helst och pratade. Lägenheten svar så fräsch och allting såg nytt ut. Dom hade en stor balkong och utsikt över Tokyo skyline. Det kändes surrealistiskt att stå där under nattetid och blicka ut över Tokyo, som en scen tagen ur en anime. Nedanför ser ni en bild över mitt rum. Två barnböcker på japanska som Ludvig köpte åt mig och en guidebok över Tokyo jag fick låna av honom. Glospapper på sängen och så min dator.
