Strandsatt
Jag och Ludvig hade varit i Shinjuku centrum en sen kväll för vi ville åka upp i en skyskrapa och kolla på utsikten. Men det var såklart stängt och klockan var runt halv ett på natten och fredagen hade just gått över till lördag. Vi tänkte helt enkelt åka hem istället. Vi bodde åt helt olika håll så han åkte med Yamanote Line och jag skulle med Shinjuku Line. Jag trodde tågen i Tokyo gick hela tiden även på nätterna, men nej det gjorde de inte. Vilken tur så hann jag med det sista tåget och det gjorde Ludvig också.
Jag satte mig i ett hörn för att blunda en stund. Efter ett par stopp märker jag att tåget åker åt helt fel håll. Jag hoppade av vid nästa station. Det första jag gjorde var att kolla på kartan och då insåg jag att jag hade åkt utanför kartan jag fått. Hade ingen aning om vart jag var eller hur länge jag hade åkt. Klockan var ett och stationen jag precis kommit till skulle precis stänga så alla fick gå ut. Efter ett par minuter såg jag en man som jobbade på stationen så jag gick fram och frågade honom när nästa tåg kom. Klockan 5 öppnar stationen, och då anländer första tåget till stationen. Var svaret jag fick tillbaka.
Jag blev smått ledsen och gick ut. För jag befann mig i någon stadsdel av Tokyo utan vetskap om vart. Jag var jättetrött och hungrig. Både pengarna på mobilen och batterit var nästan slut. När jag kom ut från stationen så var det bäckmörkt. Endast 2-3 gatulampor fanns det lite längra bort med svagt lyse på och resten av alla nyon skyltar var nedsläckta. Stationen var inte så stor och när man kom ut så såg det ut som vilken mörk skrämmande gränd som helst.
Efter en stund kommer ytterliggare en japansk man fram till mig, men denna gång sätter sig bredvid mig. Iklädd i en hawaiiskjorta och baggyjeans. Han var väldigt trevlig och glad. När jag sa att jag var från Edogawa så blev han stum. Han skrattade lite över att jag satt fast som jag gjorde och hur långt jag åkt. Han hade precis slutat jobbet så han höll mig sällskap till klockan 5 då första tåget kom. Han var verkligen jättesnäll och rolig! och var kanske 25 år eller nåt. Vi pratade om allt möjligt i en blandning av englska och japanska. Tiden gick snabbt med sällskap och klockan blev till sist fem. Vi sa hejdå och jag klev in i tåget. Jag tog först rätt tåg åt rätt håll och då hamnade jag i Shinjuku station. Sedan gick jag åt rätt håll men in i fel tåg. När tåget började sakta rulla så såg jag en skylt. Skylten visade att jag skulle stått på den sidan. Jag stod alltså på fel sida av perrongen så det var ju nästan rätt iallafall. T_T
Då var man tillbaka från början igen. Var så förbannad på den staionen just då. Klockan sju kom jag äntligen fram, sedan fick jag gå i 20-30 minuter för att komma hem. Det var jätte varmt och jag mådde inte alls bra. Jag lyckades ta mig hem iallafall och somnade direkt och vaknade halv sju på kvällen. En galen upplevelse som berikat mig. Vad har jag lärt mig? Kolla upp information om transport innan, lita på magkänslan när det kommer till främmande människor.
Det första jag såg var runt åtta killar i min ålder mellan sexton till nitton deckade mitt på gatan, det låg spyor överallt och en av dem såg ut att ha varit med i slagsmål. Sedan var det en polis som stod vid dem. Även uteliggare som tagit plats i ett mörkt hörn i kanten av ett höghus och sov på kartonger.
Jag satte mig först på kanten av stationens ingång och tog upp mobilen och sickade ett meddelande till Ludvig om hur det låg till. Det tåget han tog tömdes också efter en stund och alla var tvugna att lämna tåget. Det gjorde att han inte hann åka hem till Yokohama. Tur i oturen kunde han checka in på ett internetcafé och sova där eftersom han var i Takadanobaba.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Ska jag ringa min värdfamilj? Ska jag ringa någon kompis? Ska jag försöka gå hem? Jag bestämde mig för att sätta mig någon annanstans när alla de killarna och polisen försvunnit. Ett ställe som är lite upplyst. Satte mig utanför en seveneleven på en trottoarkant. Upptäckte att det gick omkring endel kackerlackor runt omkring mig. Men det beskymrade mig inte alls just då. Då kom en Japan fram till mig och säger något på japanska men när han såg att jag inte förstod så började han försöka prata engelska. Han frågade om jag vill låna pengar till taxi. Men jag tackade nej. Jag skickade sen ett meddelande till min värdmamma och sa att de inte skulle oroa sig för jag tar första tåget hem och att det var helg så skolan drabbas inte. Hon ville att jag helst skulle ta taxi, men det ville inte jag för det var så dyrt.
Efter en stund kommer ytterliggare en japansk man fram till mig, men denna gång sätter sig bredvid mig. Iklädd i en hawaiiskjorta och baggyjeans. Han var väldigt trevlig och glad. När jag sa att jag var från Edogawa så blev han stum. Han skrattade lite över att jag satt fast som jag gjorde och hur långt jag åkt. Han hade precis slutat jobbet så han höll mig sällskap till klockan 5 då första tåget kom. Han var verkligen jättesnäll och rolig! och var kanske 25 år eller nåt. Vi pratade om allt möjligt i en blandning av englska och japanska. Tiden gick snabbt med sällskap och klockan blev till sist fem. Vi sa hejdå och jag klev in i tåget. Jag tog först rätt tåg åt rätt håll och då hamnade jag i Shinjuku station. Sedan gick jag åt rätt håll men in i fel tåg. När tåget började sakta rulla så såg jag en skylt. Skylten visade att jag skulle stått på den sidan. Jag stod alltså på fel sida av perrongen så det var ju nästan rätt iallafall. T_T
Då var man tillbaka från början igen. Var så förbannad på den staionen just då. Klockan sju kom jag äntligen fram, sedan fick jag gå i 20-30 minuter för att komma hem. Det var jätte varmt och jag mådde inte alls bra. Jag lyckades ta mig hem iallafall och somnade direkt och vaknade halv sju på kvällen. En galen upplevelse som berikat mig. Vad har jag lärt mig? Kolla upp information om transport innan, lita på magkänslan när det kommer till främmande människor.